Världsaidsdagen

   Hon höll fram sitt lilla barn mot mej. "Ta henne, ta hand om henne och ge henne ett hem. När jag dör har hon ingen" Flickan tittade med stora ögon på mej och stoppade in den lilla tummen i munnen. Hon slog ner blicken och borrade in sitt ansikte vid mammans hals. Ville inte titta på en "viting" på nära håll.
   Vi stod bakom deras hus, ett hus byggt av röd lera som i ena änden hade rasat ihop. Det var ingen som underhöll bostaden längre, pappan i familjen var död. Död i aids. Av mammans insjunkna kinder och de smala armarna förstod jag att hon inte heller hade så långt kvar. De fanns bromsmediciner, men hit, långt ute på landsbygden hade inga recept letat sej. Hon var inte ensam om att känna oro för sina barn. Det fanns många i samma situation, där kanske den enda att förlita sej på var en åldrig mormor, om ens det. Och är man mamma själv så har oron inga gränser. "Din lycka är min, och gråten är min när du gråter.."
   Nej, jag tog inte emot den vackraste gåvan hon gav mej, och inom mej bär jag alltid frågan, hur blev den lilla flickans liv?

   Många år senare i en väntrum på en hälsocentral i Sverige. Jag sitter och väntar på min dotter som är inne hos läkaren. Dagen där på skulle hon fylla tjugo. Det var femte eller sjätte gången hon var där för att ta prover. Tröttheten hon kände gör att hon snart sov dygnet runt. Läkaren kliade sej i huvudet och sade att han inte kan göra mer, nu måste infektionsavdelningen ta över. Men först skulle några fler prover tas och en lungröntgen. Hon ser honom skriva och kryssa i rutor på remissen till sjukhuset. "Va", säger hon "tror du att jag har hiv?"
  Nej han tror inte det, inget tyder på det, inga svullna lymfkörtlar, inga andra tecken heller. Men ändå, jo allt måste uteslutas, därav röntgen på lungorna också. Läkaren berättade att mot hiv och aids finns bra mediciner nu, man kan leva ett bra liv numera trots en så alvarlig sjukdom. Då fanns det värre sjukdommar man letade i hennes blod, som han hoppades att de inte skulle vara, mot dem fanns ingen medicin alls.

   Dagen innan hon fyllde tjugo år så skulle hon hoppas att de var hiv hon hade, om de hittade något annat så var det värre...
   Jag bestämde mej för att aldrig vara rädd för någon med hiv eller aids. Aldrig med en enda gest eller min, aldrig med ett enda ord ta avstånd. Och kommer någon till min arbetsplats så kommer jag att välkomna med en stor kram.
   Idag tänder jag ett ljus på väldsaidsdagen. För den lilla flickan vid Viktoriasjön. För min dotter här i Sverige, som inte hade hiv. För alla som törs berätta att de har sjukdommen och ger den ett ansikte  och för alla som inte törs. Kanske speciellt för de som inte törs.
   Jag tycker att alla ska tänka tanken; varför törs man inte tala om idag 2011 att man bär på detta virus?
 Fundera hur det skulle vara om du själv eller ditt barn fick diagnosen. Hur vill du bli bemött?
 Av mej skulle du få en varm stor kram i alla fall.