Vykort

   Jag älskar vykort. Både att få och att skicka. En vacker bild och förhoppningsvis en vacker tanke. Bland mina vänner finns det de som till och med väljer ut frimärket med omsorg, det blir jag extra glad åt. Jag menar, tänk att någon funderar ut vilket litet konstverk längst upp i högra hörnet på kortet, som på något sätt hör ihop med mej.

   Jag brukar lite skämtsamt säga till mina barn; "När jag ligger på långvården, så lev era liv och slit inte ut er med massor av måsten runt omkring mej. Det enda jag vill är att ni skickar vykort till mej."  Personalen ska montera upp spånskivor på ena väggen ( på den andra vill jag ha ett fönster med ett träd utanför, så jag kan följa årstidena. Och se alla fåglar) där de ska ska nåla upp alla mina kort. Vilken lycka.

   Jag älskar att skicka vykort också. Eller rättare sagt kort, för det kan ju vara ett kort med ett tänkvärt ordspråk eller ett grattiskort eller ett påskkort. Jag har tre speciella vänner som är precis som jag. Som jag vet att jag får riktiga papperskort av när jag fyller år, inte en facebook hälsning för att datan påmint mina nätvänner om min dag.
   Jag har en låda i sovrummer där jag har både skrivna och oskrivna kort. Nu ikväll tittade jag igenom den, läste endel av korten, plockade fram andra som jag köpt för att de tilltalade mej och lade i en hög. Jag ska börja skicka dem. Bara för att göra någon glad.

   Det finns  kort som betyder något specillt för mej. Mun och fotmålades kort. Många kanske suckar lite åt dem, jag vet! Det gjorde jag förrut. Kort som känts lite påtvingade som kommit med posten med ett inbetalningskort.
   Men så fick jag en livshistoria berättad för mej. Roberts. Det var hans systerdotter som lät mej lära känna honom. Genom hans bilder och hennes ord. Hon gav mej en bok om honom och andra konstnärer som skapar konst på ett sätt som vi andra inte ens skulle kunna rita en sträckgubbe på.
    Robert är död nu, men hans sätt att måla lever kvar genom andras fötter och munnar. Så fantastiskt.

   Nu ligger det en bunt med kort i mitt kök som jag har bestämt mej för att skicka. Bara så där, utan anledning förrutom att göra någon glad. För jag har förstått att vi vykortsskickare är ett utdöende släkte.
    Men jag vet också att alla blir glad över en liten personlig hälsning, kanske med ett pyttelitet konstverk med sitt största intresse påklistrat.
    Men först ska jag skriva julkort, vilket också är en utdöend företeelse, som jag håller vi liv.