Sitter här med en tom banankartong. Än så länge är den tom! Jag ska fylla den både från hjärtat och från handen. Jag tror på godhet, har alltid trott på det snälla. Och det vill jag fortsätta med, trots att jag tror i motvind ibland.
Så här är det, jag ska skicka kartongen till "någon" pensionär i Lettland. "Någon" för mej aldeles okänd människa som inte lever i det överflöd som finns här. Som inte har den matriella standard som jag har. "Någon" som kanske känner det extra mörkt nu när det blir jul.
Om jag kan bidra med att förgylla en enda människas liv, så är jag nöjd.
Jag tänker ofta, väldigt ofta på hur bra jag har det. Jag tänker det ödmjukt och tacksamt. Jag tänker också på om reinkarnation finns, vem är jag i mitt nästa liv? Eller vem var jag i mitt förra? Man behöver inte ha den tron, man kan bara leka med tanken. Bara tanken borde få oss att inte ta allt förgivet.
Genom Hoppets stjärna får jag den möjligheten att fortsätta tro på det goda. De förmedlar min kartong till Lettland. Och för mej räcker det, jag behöver inget tack. Behöver inte veta vem som får den. Kanske är det min glädje att få dela med mej som är störst. Jag vet inte.
Jag har försökt tänka ut vad vill man ha i ett julpaket? Vad behöver man? Och vad skulle vara lilla guldkanten att få.
Och jag är aldelse övertygad om att nu när jag börjar packa ner i kartongen mat, kaffe, te, värmeljus, tändstickor, godis, kakor, hygienartiklar, tandborstar, julduk, servetter, julkort och en chokladask inslaget i julpapper, så kommer mottagaren att märka att jag stoppat ner kärlek i kartongen också.
Tack till http://www.hoppetsstjarna.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar