10 december

   Idag är det den dagen som alltid förknippas med min största sorg. Dagen då mitt liv räknas som ett före och ett efter. Dagen då Din lilla hand släppte taget om mitt pekfinger. Jag har skrivit om det på min förra blogg, att om det varit en film skulle man gjort ett klipp i filmen och spelat någon vacker, sorgsen musik. Men ingen klippte i  mitt liv, ingen lade in filmmusik. Jag satt kvar i min verklighet och genomlevde minut för minut, fast jag inte ville.

   Du har lärt mej att se hur vackert och skört livet är. Du har blivit min ledstjärna. Fått mej att ta tillvara varje dag och se den som den unika gåva den är. Och känna tacksamhet och tänka annorlunda. Jag tänker aldrig varför skulle just jag drabbas? Jag tänker istället, varför inte jag? Det ger mej perspektiv på livet och det har lärt mej att känna ödmjukhet.
   Idag har jag tänt ett ljus för Dej i Storkyrkan i Gamla stan.
   Istället för den traditionella julkrubban, så var jungfru Maria havande och satt på en åsna. Bredvid stod Josef och bakom honom de tre visemännen med sina gåvor. Allihop bevakades av ett lejon, med snälla ögon, vill jag tillägga. De halvmeter höga träfigurerna  var vackert målade i mjuka färger. Jungfru Maria hade en ljusblå klänning och höll sin vänstra hand beskyddande över den stora magen.
   Där ställde jag Ditt ljus, aldeles nedanför Maria.
   Stillheten och den vackra musiken i kyrkan fick mej att sitta kvar en lång stund. Mina tankar fanns hos Dej. Fyllde mej med känslan att aldrig vara ensam. En tro på något mer, något större. En gåva Du gav till mej då vi skildes. Ett löfte om att mötas igen.
   Men också ett löfte från mej till Dej, att leva det liv Du inte fick leva.

   Det har hänt att jag funderat vad som drivit mej till vissa saker ibland. Vart jag fått en del ideer ifrån och stilla undrat, är det Din eller min önskan? Som när jag köpte min moped. Vart fick jag det ifrån? Att jag skulle ha en moped.  Du skulle ha fyllt 14 år den sommaren. Kanske var det Du som ville att jag skulle känna det häftiga med att åka moped och låta vinden smeka mitt ansikte samtidigt som alla sommardofter strömmade emot mej.
   Jag vet inte, men jag tänker så. För det jag vet, det är att min tanke innan den sommaren aldrig ens snuddat vid ordet moped.
   Ikväll finns Du nära mej, mitt hjärtebarn. Och kanske är det för att Du inte lever, som  jag tar all kärlek som jag skulle överröst Dej med och ger den till Dina yngre syskon. Kanske är det så att Du har fått mej att förstå hur otroligt, fantastiskt, det är att de finns i mitt liv. Att de är de vackraste gåvor livet gett mej. Jag kan bara säga med min allra ödmjukaste röst, tack, tack, tack.