Det blev inte Riga.

Det blev ingen resa till Riga. Det blev ingen paketutdelning på något barnhem eller i någon familj.
   Besvikelsen muras upp tegelsten efter tegelsten i mitt bröst. Tungt och grått.
   Vårat boende är vattenskadat, det har läckt in vatten genom taket, så det går inte att övernatta där. Som om inte det räckte, så var det något fel på den hyrda bussen som vi skulle åka i.

  All glädje och förväntan hade ingenstans att ta vägen, utan stelnade i murbruket mellan  tegelstenarna som staplades högre och tyngre inom mej.
   Man måste få vara ledsen när det inte blir som man tänkt. När den packade väskan står öppen och och mest liknar ett hånflin i våran hall.
   Det skulle ha blivit en så fantastisk och speciell resa, på så många sätt... Sorgen att göra andra ledsen finns också med, de som ville höra om resan, de som skänkt saker och ville se korten.

    Det går någon dag och plötsligt märker jag att glädjen finns kvar där inne i murbruket, den är så stark att den spränger sönder den stelnade leran som krackelerar och faller isär. Glädjen talar om för mej att 15 banankartonger är på väg till Riga från oss och från massor av skolbarn. Full med leksaker, hygienartiklar och mat. Bara för att min resa inte blev av, så blir inte glädjen för kartongernas mottagare mindre. De kommer att få sina mjukisdjur. Sina pussel. Dockorna. Skrivblocken. Målarskrinern. Toalettväskorna fyllda med smink. Halsbanden kommer att fästas runt flickhalsar. Det kommer att bjudas på kola, choklad, russin och kex endå. All den glädjen finns kvar.

   Någon pensionär kommer att packa upp sin låda från mej. Lägga ut julduken, tända värmeljuset i lyktan. Äta av alla konserver. Koka pastan. Dricka kaffet och öppna julklappen som jag slagit in. Kanske med den julröda pläden runt sina axlar, den jag köpt på Coop. All kärlek jag varsamt packade ner, kommer ju fram. Allt finns kvar.

   Man måste få vara ledsen och låta en tår trilla, inte stoppa undan det sorgsna. Jag kan inte låta det bli det bestående minnet,  min besvikelse. Tegelsten efter tegelsten faller och lämnar luft och rymd i mitt bröst. Nej, jag har bokat tågresan till Stockholm tur och retur. Jag har tagit semester. Jag måste fylla min ledighet och inte deppa bort den, för att det inte blev som jag tänkt. Och jag tänker; "det måste finnas en mening med allt". Helt plötsligt fanns en annan möjlighet. Något annat att berika mitt liv med. London låter spännande.

   Men min tänkta upplevelse i Riga lever kvar inom mej och kanske ska jag följa med på fadderresa till Riga i januari istället. Och meningen kanske är att jag ska skaffa ett fadderbarn där. Var det därför vägen dit blev så krokig? Inom mej har tanken redan väckts. Jag känner mej så glad när jag tänker så.