En saga, en sann saga.

Hej. Jag är en liten råtta. En sån där liten mjuk, stickad av grått garn. Och just nu, precis nu ligger jag ner packad i en kartong tillsammans med massor av mjukisdjurvänner. Alltså det här är så spännande, det pirrar lite i min mage och lite nervös är jag allt.

  Men jag ska ta det från början. Jag flyttade in hos min lilla människa för fyra år sen. Jag kom i en julklapp och egentligen är jag en julråtta. Jag har till och mer en röd stickad toppluva på mej. Då var allting nytt och spännande också. Vem var hon som jag skulle bo hos? Skulle hon tycka om mej? Eller skulle hon lägga undan mej och heldre läsa ur sina julklapps böcker?
  Hon älskade mej och jag henne. Vi var alltid tillsammans och jag fick sova i hennes säng och följa med på skolan ibland. Sen fick jag sitta i hennes bokhylla tillsammans med en bil som hon byggt av lego och ett foto i en fin ram med guld på. Det var också kul på sitt sätt, jag visste att jag var speciell, och att hon var rädd om mej. Men ändå...

   Hon växte upp och blev större min människa. Och en dag när hon torkade bort dammet på fotoramen och på min nos, höll hon i mej länge. Hennes ögon var så vacker blåa och hennes mun log.
   "Mamma," sa hon "kanske Råttan Boll skulle vilja åka till något barnhem i Lettland eller Rumänien?"
   Och så blev det. Hon tog med mej och legobilen till skolan, och där fanns så många mjukisdjur och bilar och kritor och ryggsäckar och målarböcker och ja, hur mycket som helst som barn på skolan gett, för att barnen på barnhemmen skulle få det i julklapp.

   Fröken med rödahåret, hade skaffat banankartonger. Och där stoppade hon ner allt. De kartonger hon hade hämtat  räckte inte till för oss alla mjukisdjur, ryggsäckar, badbollar, pennor och block. Så hon fick fråga efter fler. Hon klappade mej på kinden och lade mjukt ner mej bland alla andra nallar, grodor, igelkottar, grisar, lejon och faktiskt ett rådjur, Bambi.
   "Åååå vad alla barnen kommer att bli glada när ni kommer," sa hon och log.

   Så nu ligger vi här i nerpackade i en kartong - det blev femton proppfulla banankartonger till slut. Och rödhåriga frökens bror bar ner alla kartonger tre trappor, till en bil som körde oss till ett ställe där vi kommer att bli lastad i en stor buss. Det här trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om, när jag satt där lite ensammen mellan legobilen och fotot.


    Äventyret har just börjat, för sen ska vi åka på en jättestor båt över ett hav, Östersjön, för att komma till barnhemmet.
   Jag längtar så. Jag är så nyfiken på vem som kommer att bli min nya människa. En liten pojke eller flicka? Det spelar ingen roll. För så är det ju med oss mjukisdjur, att vi kan älska många. Och många barn kan älska oss. Det allra, allra bästa är att få bli en julklapp igen och att se ett barns glada ögon när vi möts för första gången. Jag längtar... å vad jag längtar till jul.