En utställning om det goda

   Så märkligt det kan bli ibland.
   Bara för någon dag sedan hamnade jag i en diskussion, om det goda i livet. Jag minns inte riktigt hur orden föll. Men avslutningen vart lite överlägset, att jag var nog den ende som var så naiv att jag trodde att jag aldrig hade blivit lurad. Ungefär så...
  Vad jag menade var att de gånger jag åkt på en nit, det var inte de jag mindes. Utan alla gånger som jag mött ärlighet. Att det var de jag valde att minnas. Att det var så jag ville ha mitt liv, att jag själv kunde påverka mitt tänkande. Och där igenom min handling också.
   Andra får gärna se mej som naiv och godtrogen, men jag mår bra av fokusera på snällhet.
  Så hamnade jag på en utställning om godhet, vilket sammanträffande! Så glad jag blev. Jag hade gott om tid och jag var aldeles ensam som strosade runt och läste. Läste om människor som gjort skillnad. Som vågat ta ställning. Som kanske också fått höra att de var naiva som trodde...
   Några visste jag vilka de var och vad de gjort. Jag läste om dem alla och kände beundran för vad de trott på och vågat göra. Astrid Lingren, Carl Gustav von Rosen, Iqbal Mashi, Sara Wägnert, Arne Naess, Rosa Parks, Folke Bernadotte...
  Det var en vandringsutställning jag hamnat på och den fanns här några veckor för att sedan packas ihop och vandra vidare till en ny stad. Det låg en gästbok uppslagen och där fanns en liten säck, som man fick dra ett visdomsord ur. Givetvis tog jag ett.
   Jag log när jag läste "Man måste tro på det goda för att kunna göra det" av "Louis Gabriel Ambroise de Bonald" Ja, det var väl de orden jag skulle ha avslutat vår tidigare diskussion om godhet med.
    Samtidigt så tänkte jag på saker som jag gjort. Att jag har också vågat. Vågat av godhet. Och att jag borde tänka mer på det och känna mej stolt. Att vi alla kan göra skillnad. Att vi faktiskt bestämmer våra tankar själv, och jag ska fortsätta tänka snällt. Och att man måste tro på det goda för att göra det.