För tio år sen var första gången vi skickade ett julpaket genom Hoppets stjärna. Det var Irene - mamman till min sons klasskompis Ester, som frågade om vi kunde fråga om barnen i klassen ville skänka ett paket var till ett barnhem i Lettland eller var det Rumänien? OM de ville! Det blev både ett och två. Det kändes bra att våra små fick lära sej att dela med sej av sitt överflöd. Att tänka till vad de ville ge. Och att lära sej om andra kulturer, hur de lever.
Min dotter, två år äldre än lillebror, smög också ner ett paket.
Varje år sen dess har vi skickat iväg både saker, mat och goda tankar. Det mesta skickar vi till barnen. Bara tanken på hur annorlunda de lever där jämfört med mina barn, skär i mej. Minns hur viktigt det var med gosedjuren, sagorna på kvällen alla mysiga ritualer vi hade. Förväntningarna inför julen. Allt vackert med alla dekorationer och att hjälpa till att baka och sen få smaka.
Jag önskar att de mjukisdjur vi skickar ska hitta sin bästis, där hos något barn som behöver någon att borra in sin lilla näsa i och drömma sej bort. Någon liten en som inte behöver känna sej ensam när natten är lång och mörk.
Vi skickar spel, pennor, pussel, julsaker, hygienartiklar och godis ja det är bara fantasin som sätter gränser.
Själv gör jag iordning en kartong till en pensionär i Lettland. Det är en av årets höjd punkter för mej, när jag tar min speciella dag i november för att tänka ut och sen gå och handla till en okänd människa på andra sidan Östersjön.
Min dotter har också fortsatt att skicka kartonger till barnhemmen. Och på de skolor hon jobbat på har både vuxna och barn engagerat sej. Det blir ganska många kartonger vi sänt. Ifjol var det åtta, också min då. I år tror jag det blir ännu fler. Önskar man kunde sända ett tack till vart enda barn som känner medkänsla och skänkt. Och till de föräldrar som handlat nytt och förstår värdet i att lära sina barn att godhet föder godhet.
En enda gång har jag hört "Tror du att det kommer fram då?" En enda gång. Och ja, jag tror det. Jag har läst på Hoppets stjärnas hemsida och sett bilder. Ja, jag tror faktiskt att det kommer fram.
Något aldeles otroligt, fantastiskt overkligt är att i år ska min son, min dotter och jag få följa med till Lettland och hjälpa till att sortera paket och sen dela ut dem. Både på barnhem och hos privata. Givetvis betalar vi vår resa själv. Lika så boende och mat.
Jag vet att biljetter är bokade allt är klart, men än känns det så overkligt, att verkligen få vara med på riktigt i det som i tio år varit en stor del av vårt julfirande - att lära sej tänka på andra.
Blir också så glad åt mina fina goa vänner som också gör iordning saker och skickar. Lilian, Monica och Görel. Och jag lovar att berätta för er om resan och jag är aldeles säker på att jag kommer att säga "Ja, kartongerna kommer fram, det vet jag"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar