Min egen pilgrimsvandring. Del 10.

   Aldeles strax ska jag pausa. Stanna till, kliva av mitt gåband.
   Jag har fantastiskt nog nått fram till det ställe där jag aldeles på riktigt, skulle kunna stannat vid. En rastplats vid vatten. Med bänkar och bord och till och med utedass.
    Här ryms husbilar och någon husvagn. Och så jag då!

    Jag kan inte historian om Gålsjöbruk, men det är inte länge kvar innan vägskylten visar höger, men jag går inte ända dit fram. Inte till den intill liggande kyrkogården heller. Fast den lockar med sina gamla gravar.
    Kanske röker jag en abborre som jag metat upp och dricker en sparad efes från Turkiet till fisken.
    Och nu stannar jag här i ensamheten på Gålsjöskogen. Och nu gör jag en lång paus från min vandring till Umeå på mitt gym.
   

   Imorgon sätter jag mej på flyget som ska ta mej till Nairobi. Mina fötter kommer att rödfärgas av sanden. När jag snyter mej är det som kommer ut ur min näsa också färgat av sand. Har man en gång trampat på Afrikas röda jord, så finns den för alltid kvar...
 
   Jag kommer inte längre att titta efter hur många meter jag gått. Inte hur långt tid jag har kvar på min timme att gå.

   Jag kommer att vandra  i den toppmoderna staden och njuta av värmen. Jag kommer att gå in på Yaya centre och shoopa spännade saker.
   Jag kommer att att gå i det man inte får kalla slummen längre, ordet är utbytt mot kåkstäder. Men människorna och dess "bostäder" är inte utbytta.

   Jag kommer att sitta i Nairobi National Park och dricka champanj och äta ananas. Medans elefanterna och zebror strövar runt omkring.
   Kanske besöker jag Sheldricks för att titta på elefantbabysar som får mat i en gigantisk nappflaska.

    Jag kommer att cykla i Hells Gate, och fotografera och fotografera alla gnuer och vårtsvin - de sist nämnda är mina aldeles speciella favoriter.

    Masaierna kommer att visa mej alla djur på savannen. Och de kommer att dansa och "humma" sånger på sitt traditionella vis.  Och bjuda på den mest fantastiska middag när afrikanatten är aldeles "brack."
   
    De handikappade barnen i Kiriko kommer att nyfiket titta på vitingarna, muzongos.
    Mina ögon kommer att tåras av lycka då jag tittar ut över alla odlingar där, ananas, kaffe,te, sockerrör, mango...
   Jag tror att en liten bit av min själ blev kvar där i  byn Kiriko. Den svävar stilla i värmen och i alla glädje som finns där.
   Det ska bli kul att hitta igen den och känna mej aldeles hel.

    Jag vill fyllas av allt det positiva som finns hos de människor som i våra ögon kallas fattiga. Och på något konstigt sätt, så inser man att det är svårt att tycka så efter ett tag, de är ju de som är rika. Rika på allt det som vi tappat bort.

    Tycker redan att jag känner den heta, kryddiga doften av Afrika.

    Twende! (Som betyder "nu åker vi" på swahili.)