Mörkrädd

   Det händer att jag åker med en buss ibland som stannar ca 10 minuter hemmifrån. Inte speciellt ofta, men ibland. Tycker inte att det känns jättekul att kliva av där sent i mörkret. Oftast har jag någon som möter mej och vi tar en gemensam kvälls/nattpromenad hem.

   Den här kvällen svarade ingen när jag ringde. Och jag insåg att antingen fick jag ta en annan buss. Eller kliva av på en annan hållplats längre bort som inte ligger så ensligt. Sista alternativet var att strunta i att vara rädd och gå hem själv i mörkret.
   Jag valde det sista alternativet. Ville hem snabbt just den här kvällen. Tror att det var något på tven som fick mej att stoppa undan rädslan. Jag trodde i alla fall att jag inte var rädd längre.
  När bussen släppt av mej och farit vidare, ja då var jag ensam! Kände mej plötsligt som jordens enda överlevare. Mina steg ekade och trottoaren lyste regnvåt. Perfekt för att spela in en skräckfilm...
  Då hör jag plötsligt springande steg bakom mej. Mörkret och lite dimma gör det svårt att urskilja, men jag hör att stegen närmar sej raskt. Och plötsligt dyker han upp, ja jag antar att det är en han, för han har svart huvtröja och med huvan döljer han sitt ansikte. Åldern är svår att uppskatta, men någon i övre tonåren tror jag. Lång och snabb hinner jag registrera. Jag stannar och väntar. När han kommit nära så säger jag precis som jag känner; "Gud vad glad jag blir att du kommer så att jag slipper gå ensam här i mörkret".
   Han stannar en bit ifrån mej och fäller ner huvan. Och mitt i glädjen i att inte vara ensam här på denna ödsliga plats, blir jag förvånad. Va? Det är ju min son. Jo, han hade sett på nummerpresentatören att jag ringt och gissade sej till att jag ville att någon mötte. Goa, fina kille.

  Efteråt har jag tänkt; vad eller vem var jag egentligen rädd för? Uppenbarligen inte för någon som gömde sej i en svart huvtröja och sprang efter mej!
   Då måster det ha varit någon äldre jag var rädd för. Så numera är jag lite vaksam när jag möter pensionärer. Särskilt de som har sådana där röda rullatorer som heter Oskar, är lite rädd att de ska busa och köra på mina smalben. Eller de med käpp, käpp med isdubb. Vad kan inte de hitta på. Fälla ut piggen och hacka mej i foten, eller kanske hacka sönder en ruta till busskurerna. För visst är pensionärerna hemma hela dagarna och har långtråkigt. Och har tid att jäklas.
  De unga i huvtröja de går ju i skolan och har inte tid med sånt. Och på kvällen möter de sin mamma vid busshållplatsen.