Min egen pilgrimsvandring. Del 2.

   Vilket vacker land vi bor i. Jag som gillar att resa, vill aldrig missa sommaren i Sverige. Det finns de som säger att det mest är kallt och regnigt, det har jag inte märkt. Jag bara älskar sommaren här med alla väder.

   Jag har fortsatt att gå, Monica följde mej en bit på väg men sa sedan "Hej då" och vände hemmåt. Kul med sällskap, men det är ju ensamheten jag söker. Är det inte så med pilgrimsvandringar?

  Något jag är duktig på så är det blommor. Jag kan namnet på de flesta blommor som växer i dikesrenen. Och det är märkligt hur mycket vi skyndar förbi i vår stress. Men jag låter mej förföras av alla färger och dofter. Försöker att fundera ut en favoritblomma, men finns det? Finns det någon som tränger sej fram och vill vara nummer ett?

  Lite nostalgiskt minns jag, måste räkna på fingrarna och häpnar hur länge sedan det var som min vän Marianne och jag på något märkligt sätt hamnade precis här. Vid den här skogen.
  Det var vår och i allt det murriga så lös en så underbart vacker blomma. Det var som om det fallit färg från en färgpalett och fastnat på de kala grenarna på en buske.
 
Jag plockade kvistar med lysande lila blommor på, aldeles här i diket. Och när jag kom hem slog jag upp och läste om hur giftig tibasten var, som busken hette. Man kunde till och med få händerna fulla med blåsor.

Det var då jag lärde mej att kunna betrakta det vackra, utan att måsta ha. Precis, just här för ungefär trettio år sedan.