Jag lovade dej.

Den lilla stund Du fanns
hos mej
det korta ögonblick
våra ögon möttes
så lärde Du mej leva.

Lärde mej hur viktigt
varje möte är
hur oändligt stor
kärleken är
och hur skört
livet kan vara.

Jag visste att änglarna
ville ha Dej
och tidigt tidigt en morgon
kom de
viskade Ditt namn
och Din hand släppte min
och Du följde dem.

Kvar stod jag
och visste
att jag inte bara
hade mitt liv
att leva
för jag lovade Dej
att också leva Ditt
att tillvara ta
alla dina oblivna stunder.



   Så märkligt fort 25 år gått, det var ju nyss, aldeles nyss, som Du lämnade mej... oss.
Jag minns våra fotspår i snön när vi lämnade sjukhuset ensamna utan Dej, hur ont det gjorde när jag förstod att Dina fötter inte skulle göra några spår i snön - aldrig, aldrig någonsin.

  Vad jag inte förstod var att Du för alltid gjort spår i mitt hjärta. Och att Du för alltid skulle finnas hos mej.
  Du skulle bli min ledstjärna. Min måttstock över viktigt och oviktigt.
  Du skulle bli den som vägledde mej och fick mej att tro på något mycket, mycket större.
  Du skulle bli storebror till dem som jag älskar mest i hela världen...

  Det var ju aldeles nyss. 25 år av mitt liv har gått och ibland undrar jag, stannade jag där någonstans mellan livet och döden?
Visade Du mej en bit av oändligheten?
Fick du mej att förstå att livet är ett lån från något så stort att det inte går att förklaras?
Jag vet bara att Du lärde mej älska och att ta tillvara mina dagar.


Och Du, älskade, jag lovade att leva Dina dagar också, jag försöker hjärtat, jag försöker, tills vi möts igen.