Ikväll när jag tog bussen hem från mitt jobb, träffade jag en kvinna vid busshållplatsen. Hon satt på bänken i busskuren och väntade. Vi har mötts förrut och hon har alltid lett när hon hälsat. Jag har blivit glad av hennes leende flera gånger. Men vi har aldrig pratat med varann förr.
Lite trött i huvudet efter dagens arbetspass tänkte jag vila i tystnaden innan bussen kom. Men så hade inte kvinnan tänkt. Hon reste sej och erbjöd plats på bänken bredvid sej.
Ja, så kom det sej då att min tysta stund blev en stund full av skratt och prat istället.
Det visade sej att vi var precis lika gamla. Fast jag tolkat så fel och plusat på henne tjugo år. Kanske var det hennes slöja som hjälpte till att förvilla mej. Hon berättade om sina fyra pojkar och sina två flickor. På bruten svenska försökte hon hitta orden och ibland hjälpte jag till. Lite hemmasnickrat teckenspråk kunde också bygga broar.
Trots Sveriges kalla klimat. Och regn. Och snö, så trivdes hon. Vilket fantastiskt land hon kommit till. Inget krig och så många trevliga pratsamma människor. Hon hade bara mött vänlighet här.
Än en gång slogs jag av tanken att godhet föder godhet. Ja, inte var det jag med ett leende inbjöd till en pratstund. Hon hade vågat, trots sin brist på svenska ord.
Hon hade gjort mej glad genom att berömma oss svenskar och vårt land. Och när jag klev av bussen gick jag med glada steg och kände mej supernöjd, med mej själv och oss svenskar. Att vi välkomnat henne och hennes familj. Och inte bara dom.
Fast egentligen är det tvärtom, det är ju många gånger invandrare som berikar våra liv. Eller kanske det är vi tillsammans som skapar det unika när vi liksom blandar till färgen på paletten och skapar konstverket. När vi blandar kulturer, religioner och språk.
Med ett leende på min näthinna, ett leende som har sitt ursprung i Afganistan, ska jag lägga mej att sova nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar