Det finns vissa saker som stannar kvar, som man minns. Minns så där lite extra. Och nu idag kom det för mej vad min husgud Andrew Weil skrivit.
Men jag tar det från början. I helgen gjorde jag pizza, med massa godsaker på. Bland annat champinjoner. När jag tömt ur burken upptäckte jag två stora bitar kvar, som omöjligt ville lämna sitt trygga hem. De låg där och tjurade. Så jag stoppade ner handen och pillrade fram dem. Och givetvis så skar jag mej på burkanten. På tre ställen. Så irritersamt. Inte mycket men det sved och blödde.
Det svider fortfarande i två långa skåror, en på tummen och en på pekfingrets knoge. Det tredje känns inte längre, en rund fin sårskorpa har lagt sej som lock över skadan.
Någonstans klingar ett gammalt ordspråk "man ska inte förakta små sår och..." Men det är inte det jag tagit till mej och minns.
Jag gillar Andrews sätt att se på livet. Och det är med hans ögon jag tittat på mina repor. Jag ser hur de läker ihop av sej själv, utan att jag gör något aktivt åt det. Jo, jag tvättar rent, äter lite extra C-vitamin som påskyndar läkningen. Men annars fixar min kropp de själv. Aldeles fantastiskt hur vi är skapade.
Också tänker jag lite större. På Moder Jord, som vi obetänksamt förstör. Kanske tänker hon med sitt lite längre perspektiv på tidsålder än vi människor, att ett kalhygge är som ett skrubbsår på knäet. Det svider, det känns, men snart har det läkt.
Jo, jag är sådan. Tänkare. Men det passar mej så bra att varje morgon kolla hur mina skråmor läkt under natten, istället för att tänka på hur dumt det var, att jag stoppade ner handen i en konservburk med vassa kanter.
Nu kan jag se hur fantastiskt allt är uträknat. Och jag vet att samma sak gäller för större sår, de läker de med. Och ibland blir det en minneskant kvar, ett ärr, som talar om för oss att allt läker, det slutar blöda, hur otroligt det än kan låta.
Livet är sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar