Havannamamman

   Jag har fått flera frågor om mitt bloggarnamn. Ja, varför heter jag Havannamamman här?
   Jag tror att jag måste börja ganska långt tillbaka. När jag var den sorgsnaste människa som fanns. När det inte fanns en enda mening kvar för mej att leva - och ändå fortsatte jag andas, ändå slog mitt hjärta sin 60 slag varje minut. Inget betydde något för mej, inget berörde mej. Ville bara vila i min stora sorg, ville vara ensam med min längtan efter honom, han som dött ifrån mej.

   Efter fyra månader så upptäckte jag en gul tussilago i ett smutsigt dike. Det var som att gå från svartvit tv till färg. Någonstans inom mej log jag.
   En morgon drog jag fotsulorna mot lakanet och kände hur svalt och skönt det kändes. Något jag säkert gjort flera gånger förrut och bara tagit förgivet. Bara tanken på att jag kunde röra mej, använda min kropp fyllde mej med tacksamhet. Och jag visste att han, han som nyss lämnat mej ville att jag skulle vara glad. Han ville inte att jag skulle slösa bort mina dagar med att inte leva dem.
  Det var då musik började beröra mej igen. Men inte som förr. Det var inte hela låtar som fastnade i min fortfarande så sorgsna hjärna. Det var ord. Eller rättare sagt meningar. Ur den banalaste dansbandstexten, kunde fem ord kliva fram och bränna sej fast, medans resten av låten betydde inget alls.

  Det finns många ordkonstnärer i mitt liv. Människor som lyckats fånga en känsla, förmedla glädje och fått mej att tro på livet igen. Kanske Uno Svenningsson är nummer ett för mej. Eller ska jag inte rangordna dem? Dan Hylander. Marie Fredriksson. Robert Broberg. Peter LeMarc. Sofia Kjellgren. Roffe Wickström, är bara några. Ur deras texter kunde jag plocka ihop mitt liv, ta deras ord och göra dem till mina. Där någonstans fann jag meningen med att leva igen.

   Och det har fortsatt så. En mening mitt i en låt blir neongrön och lyser upp. Jag tar den till min, jag adopterar den och kör på repit.

   Så klev hon in i min musikvärld, två barn och flera år senare en septemberkväll på Lisseberg, Veronica Maggio. Hennes röst rispade i min själ och orden blev mina. Låten "Havanna mamma" blev jag. Inte alla ord, inte andemeningen om att ha en lat man som inte förstod.
  Ja, jag lämnade också "man och barn och huset" (inte för alltid men i fem veckor. Och sen tre veckor till.)  Inte för Havanna, men för Nairobi. Och jag "ångrade aldrig beslutet" att resa.
  Nej, jag hade ingen lat man, utan snarare en förstående man som stöttade mej. Men jag tror att jag inspirerade mina älskade, älskade barn att följa sina drömmar. Att allt inte går ut på pengar och status. "Satsa på sej själv och se hur långt dom kunde nå"  

   Det har hänt att någon sagt till mej, "När jag hör Havanna mamma, med Veronica Maggio så tänker jag på dej." Jag nickar bara och förstår. Den kom till mej för att jag behövde den. Och så har det fortsatt, min hjärna väljer selektivt ut ord jag behöver, just då, i en låt som tilltalar mej.

  
   Jag har träffat många gatubarn men jag vet inte om jag är "gatubarnens mamma" som i texten. Jag är framför allt Mamma till mina tre barn som på varsit sätt har gjort mej till den unika person jag är.

   Jag heter Havannamman för att texten kom till mej. "Där förstod hon vem hon var"
   Den hjälpte mej att bli hel. Och jag känner mej verkligen som en Havannamamma...