En av mina passioner.

  Jag har en passion för tjärnar. Gärna med myrmark runt om, och några knotiga små tallar som trotsigt böjer sej vid strandkanten. Eller sådana som bara dyker upp djupt inne i en granskog, som överraskar vid stigens slut. Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att jag älskar, ofta dyiga, små pölar. Mystiken? Ensligheten? Det trollska?
   Jag bär med mej en bild ur boken om Emil i Lönneberga, när Emil och drängen Alfred badar en natt i en tjärn och månen speglar sej i vattenyta. Kan det ha varit den bilden som lockat min fantasi, allra första gången? Jag vet inte.
   Jag har funnit tjärnar när jag följt med på jakt. Jag har hittat någon när jag plockat svamp. Och andra har jag letat fram på kartan och sökt  mej dit.

  Den här speciella, hemliga tjärnen ligger inte så lång ifrån mej. När jag kommer stigen över ett litet berg så öppnar sej skogen och långt där ner finns den. Jag vill tro att den är min. Och älgarnas. Och orrarnas. Jag vet att jag delar den med en björn också, men jag är glad att vi turas om att vara där på olika tider, björnen och jag.
   Den ligger så vackert och till hösten ska jag fotografera. Jag ska ställa in skärpedjupet så att trattkantarellerna blir skarpa i förgrunden och tjärnen långt där nere lite suddig i sina höstfärger. Vilket kanon kort!
 
   I natt satt jag på akutet i ganska många timmar. Och på nattkvisten kom en man in. Lite pratsam så där som man kan bli när man druckit lite. Men hans historia var sorglig, nej han hade inte druckit LITE, han hade druckit mycket och länge. Han ville ha hjälp att överleva. Därför satt han där.
   Vi pratade om allt möjligt och kom in på fiske. Nej, han fiskade inte mycket, men han hade ett särskillt ställe som bara var hans, en liten tjärn dit ingen annan hittade. Dit brukade han gå och dra fina öringar och abborrar. Ett andningshål för själen.

   Kanske ska man inte fråga om hemliga ställen? Kanske ska man inte fråga någon som har druckit och inte har de naturliga spärrarna, för att avslöja det som man annars inte skulle ha sagt? Men jag frågade. Och försökte se oberörd ut när han sa namnet på tjärnen. Min tjärn. På älgarnas, orrarnas och björnens tjärn.
   Jo, jag visste var den låg, lite noncalant, sa jag det. Lite svartsjukt, kanske. Den var ju min. Men sen insåg jag att vi kunde dela på den. Vi behövde dess närhet på olika sätt. Och är jag där sammanlagt fem timmar på ett år, så finns det ju så mycket tid för andras själar att också finna ro där.
  
  Jag hoppas, verkligen hoppas att han fick hjälp i natt som var. Att han i sommar kan sitta vid våran tjärn med en nykter hjärna och insupa stillheten där, istället för sin 75:a. Att han kan dra upp lite fisk och komma hem glad och rolig till sin dotter. Bara aldeles nyktert glad.
   Jag tror det, jag tror på honom och jag tror att våran tjärn kan hjälpa honom.
   Jag önskar så att han tror på sej själv också.

   Det känns bra, helt okey att dela ett hemligt ställe. Och faktiskt så möter jag heldre honom där, än björnen. Faktiskt!