Gud va´gott med löksoppa.

   Jag undrar ibland varför man reagerar så olika. Varför vissa människor hugger direkt. De kan inte ens ha hunnit tänka efter. Känna efter. Någonstans inom dem ligger det ett latent åskväder och de låter Tor ta fram stora släggan och släppa lös de laddade elektronerna  genast.

   Jag är glad att jag inte tillhör den skaran. Jag är glad att jag oftast tänker positivt. Att jag sällan dömmer och att jag alltid tror att det finns en anledning, en förklaring till saker som är ogjorda. Eller som är gjorda på ett annat sätt än jag skulle ha gjort  dem på.
   Jag vill vara sådan och jag har valt att vara det. Jag vill inte ursäkta mej med att jag har så kort stubin. Jag är precis som min mamma. Eller någon annan dålig bortförklaring.

   Jag vill tänka positivt och då gör jag det.

   Jag blir oftast aldeles stum av förvåning när åskan börjar gå. Jag förstår inte varför röster måste vara så hårda och  ordvalen så elaka. Jag förstår inte att man kan tolka samma verklighet så olika.
   Och jag undrar, trivs de med att vara sådan? De som bär åskmolnen med sej.

  En gång hade jag köpt en påse med gullök. En stor påse med tio kilo lök för fem kronor. Affären som sålde dem hade satt på en rödlapp, för i varje påse fanns det en handfull lökar som hade börjat skjuta grön blast.
   Oj, vilket fynd tyckte jag. Jämfört med lökarna som låg bredvid och kostade 9.90 kronor kilot. Visserligen hade det räckt med tre lökar. Men glad och lycklig tog jag påsen och tänkte att till det priset är det ju bara att dela ut lök till vem som vill ha.
   Min stora miss var att jag glömde påsen längst ner i kylskåpet. Jag glömde att öppna och dela upp löken. Jag glömde säga något på mitt jobb, hur jag tänkt. För vi tänkte lite olika, två av mina kollegor och jag...

   Någon dag senare kom jag till ett möte. Jag var lite sen och kom sist av alla. Och redan när jag satt mej, kände jag att något var fel. Jag tror att LKAB hade varit dit med ett lass bearbetad malm. Det låg stål i luften. Kallt och hårt. Precis som öppningsorden på mötet. "Vem i helvete har köpt så mycket lök?"  Min glada lyckliga känsla smulas sönder. Sammanbitna käkar och smalnande ögon talade om att det var färdig disskuterat.

    Då säger fina, fina Bidde, "Och jag tänkte så här; Gud va´gott med löksoppa!"
    Det glada kom tillbaka. Och ja, jag bara undrar varför man reagerar så olika?
    Varför bär en del solsken med sej och andra regn?