Kan man genom att älska...

   Kan man genom att älska få någon att växa? Genom att säga snälla ord och tänka varma tankar plantera känslan att vara värdefull i någon. Kan det vara så att denne någon, inte skulle sträckt på sej, inte vågat tro på sin förmåga utan kärlek?
   Om man aldrig fått höra att man är vacker eller behövd, då finns heller ingen anledning att tro att man skulle vara det. Man skulle stå där tyst och liten. Inte synas. Inte våga synas. Obetydlig.

   När vi skulle flytta, äntligen hade funnit den lägenhet vi ville ha, fanns en sorg. Mina syrenbuskar utanför köksfönstret! De som gjort att jag känt mej så hemma. Precis som i mitt barndomshem, berusade de med sin doft på försommaren, blommor i både vitt och mörklila täckte hela buskarna så de gröna bladen knappt syntes. På vintern trivdes fåglarna där bland alla talgbollar och frön.
  Flytten kändes så kul, det enda som gnagde i mej var mina syrenbuskar. Hur kul skulle det vara att sitta i mitt nya kök och titta ut på ingenting? Ingen blomsterprakt, inga löv som rasslade på höstkvällarna och inga fåglar på vintern.

  Kanske kände jag mej lite vilsen där jag stod i det nya köket och tittade ut. Hemmakänslan hade inte infunnit sej och fönstret var stort och tomt. Det var då jag såg det. Aldeles nedanför fönstret, om man tittade ner, så stod en smal liten pinne med några ännu smalare grenar på. Längs efter gångvägen var en hel allé av paradisäppelträd. Och ett av dem fanns utanför hos oss.
   Det var nog då, precis då som hemma blev hemma för mej. Det gick ju inte att jämföra med syrenerna, men det var något som grönskade och växte. Jag blev förälskad i det lilla trädet.
   Jag har otaliga gånger genom åren talat om hur mycket jag älskat mitt träd. Ja, för nu är det ingen förälskelse utan djup kärlek. Och jag funderar ibland om trädet förstått det? Om det på något sätt känt hur betydelsefullt det varit och är? Hur jag beundrat alla vitrosa blommor. Njutit av all frukt den burit. Varit glad när jag knutit fast julkärven och hängt upp fågelmaten.
   Jag bara undrar för av alla träd i allén så är mitt störst. Det har växt och är väldigt mycket större än de andra. Det räcker en bit ovanför mitt fönster och blommar mest och tyngden av paradisäpplen på hösten får grenarna att ödmjukt bock sej mot marken.
   Nu när jag tittar ut på mitt vackra vinterträd fullt av gnistrande snö, så sträcker sej grenarna självsäkert mot himlen.

    Ja, jag tror att kärlek kan få någon att växa, att bli vacker och betydelsefull. Att få självkänsla och våga synas. Att våga tro att sträcker jag mej nog långt så kan jag få precis vad jag vill, för jag är älskad.