Jag lyssnade på Tomas Sjödins vinterpratar program. På hans ord om ett före och ett efter. Om livet som måste gå vidare efter... ja, efter stora händelser i ens liv. Hur det trots allt går vidare. Om att orka, våga, vilja livet igen. Han använder så vackra ord. Sorgmärkt. Trösterrikt.
Hans röst är mjukt behaglig att lyssna till. Han väver in framtidstro. Smala strimmor av hopp och längtan. Men vet också att det är ett livsångt arbete att leva vidare med sin sorg, som med tiden blir en saknad. Att ljuset kan beröras igen.
Han berättar om trasmattan han och hans hustru låtit väva av allt de funnit efter sin rensning i linneskåp och garderober. Fyra meter sorg och glädje ligger i deras kök. Fyra meter minnen att tassa upp på tidiga mornar för att brygga kaffe. Fyra meter av två tonårspojkars korta liv.
Och jag tror på det han gjort. Han har skrivit, han har formulerat sin sorg i flera böcker. Redan innan det värsta hände, men också efteråt.
Jag tror verkligen att det hjälper livet att läkas, att ärret får mjukare kanter och inte smärtar så vid beröring, om man kan sätta ord på det man känner. Att tankarna får flyga fritt och inte bli instängda.
Men om allt blir tvärt om. Om inga minnen finns, om inget sökande i garderober kan bli en minnesmatta. Allt har blekts bort, gett så suddiga konturer, där andra har fått fylla i det man inte själv minns. Om man var så liten så tiden blandade bort verklighet och saga. Det är en annan saknad som min fina vän B, ofta berättat om. Att inte minnas sin mamma.
Hon har intervjuat de som minns. Hon har sammanfogat andras minnesbilder, hon har fått kort på sej och mamma. Och hon har skrivit. Och skrivit.
Och genom Tomas Sjödins trösterika ord och röst, önskar jag att man kan hjälpa de småa barnen, de utan skrift att skriva och teckna ner sin sorg, tankar och glädje. Att göra en egen trasmatta av ord och bilder.
Att be de som kände mamman eller pappan att genom sina ord och kanske foton, väva in ett vackert minne till barnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar