Har stått på en sjö idag och pimplat. Och undrat, varför står jag kvar i en snöstorm som jag bara ser ungefär tio meter framför mej i? När jag älskar min varma goa säng, med en bok och söndagens Dagens Nyheter med alla bilagor. Och en kopp grönt te till.
Varför kravlar jag mej upp långt innan någon annan vettig person ens skulle vända sej om i sängen och släppa dagens första fis.
Och detta elände att klä sej. Redan hemma i hallen beter jag mej som en tre-åring. När jag sätter på mej tröjan till mitt underställ, börjar jag nästan att gråta. Jag blir kokhet, svettas och sliter skrikand av den. Går omkring färdig klädd nertill och naken upptill, ända tills det är dax att åka. Lika dant varje gång. Men jag kan klä mej varmt. Lager på lager. Är inte speciellt frusen och bryr mej inte så mycket om blåst.
Men det finns ett stort MEN. Att vara tjej och stå på en sjö med hundrafemtio män och vara kissnödig. Då är det inte så kul med alla lager kläder. Min tjejpotta är inte heller riktigt bekväm, när den är välfylld. Svårt att inte skvimpa på kläderna när den ska tjorvas ur täckbyxorna. Ett liggunderlag kan vara ok, som provisorisk utedass, när det inte blåser. Alternativet att gå flera hundra meter till skogskanten, får vägas emot att bara dra av sej hela munderingen och leende huka sej ner.
Jag kan gå flera mil på gångvägar runt stan. Skriva upp i min hälsa/motionsbok och känna mej nöjd. Så varför ge sej ut i djupsnö och pulsa. Eller värre ändå, gå på isar som håller för halva tyngden för att sen ge vika och låta kängorna med ett knyck glida igenom till nästa islager. Fan och aj, vad det är jobbigt. Och att var Bambi på hal is är inte heller någon höjdare.
Och inte nog med det. Det ska bäras också. I livet ska man gå med lätt packning. Men på sjön, ja då får man allt kånka på diverse bra att ha saker. Man avgör själv vad som är viktigt. Det är bara att pricka av listan på "måste ha med" och "bra att ha med". Man måste också fundera "vad orkar jag bära?"
Ja, varför står jag då där, mitt i stormen och är kissnödig. Vad är det som väger upp? Varför stannar jag inte under täcket? Varför läser jag inte slutet på boken och får reda på vem mördaren är?
Jo, när jag kommit hem. Packat upp och i bästa fall rensat fisken, så kokar jag en kopp te och läser DN. Och jag vet det redan, jag är duktig på att ta till vara på mitt liv, och jag får det bekräftat än en gång.
Nej, jag blir inte ledsen av att läsa alla sidor med dödsannonser, men jag hoppas att människorna som skrivit sitt sista kapitel och satt punkt, verkligen levt. Att det gjort det de velat. Att de inte av bekvämlighet eller oföretagsamhet låtit livet glida dem förbi. Att de njutit och skrattat. Att de levt.
Det är därför jag stod där i stormen idag, för att ta tillvara på det livet har att erbjuda. För att det är så otroligt kul att känna när det nappar. Så himla gott att äta ungsstekt röding imorgon.
Och nu är det dags att ta reda på vem mördaren är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar