Att avsluta någons liv

   Imorgon ska fina sonen vara med och flytta. Han ska kliva in i ett främmande hem och hjälpa till att avsluta ett boende. Packa, bära, slänga.
    Någon som han inte känner alls, bara har en berättelse om, klarar inte själv av sitt liv längre. Klarar inte av att komma ihåg att han ska byta kläder och att duscha. Maten som hemtjänsten kommer med är lite för svår att äta med ett lock på. Livet lever ett eget liv och han hänger inte med. I kurvorna går det rakt fram och sen är det svårt att hitta tillbaka och styra upp kursen.
    Det enda som känns tryggt och bra är att få försvinna in i fotoalbumet med svartvita kort. Leendet kommer fram när det smutsiga pekfingret visar mamma, pappa, morfar och morbröderna.

    Sonen vet inte egentligen inte så mycket om mannen som bott där. Han har lovat att hjälpa de äldre karlarna att bära och tömma lägenheten.
   Först tänkte jag förmana honom. Tänk på att det är en annan människas hem du ska gå in i. Och tänk på att om han var en enstöring, en udda människa innan sjukdommen, så kommer det att märkas i hans hem att han levt de sista åren i en egen värld, fast i vår värld ändå.
  Jag tänkte säga att han inte fick skämta och göra ironi av saker eller kanske av avsaknad av saker i hemmet.
  Det är ett förtroende att avsluta andras liv. Att ödmjukt kunna kliva in i någon annas innersta och med snälla ögon se att det här har någon annan betraktat med sina ögon och sagt "hemma" om.
  Tänkte säga att du kan dusch när du kommer hem, men inga äckliga miner där. Du måste visa respekt bete dej bra.

   Sen tänkte jag, varför ska jag ens säga något? När jag vet att jag har finaste sonen. Som med värdighet kommer att sortera, packa, och bära. Som kommer att förstå och kanske bli lite ledsen när han tänker på att här har det bott någon som inte verkat haft ett så bra liv.

   Kanske kommer de att köra något till det nya boendet. Kanske kommer de att sätta sej en stund bredvid honom, han som flyttat från lägenheten. Kanske känner de att han är nyduschad och ser att kläderna är rena och kanske ser de att pekfingernageln som pekar på kortet av mamma, är kortklippt och ingen sorgkant finns kvar.
   Om de inte hinner så ska fina sonen och jag gå dit och hälsa på någon dag senare.