I Paris är jag förälskad

  Ett dagboksblad ur mitt liv.

  Morgonpromenad till Romantik museet. Bestämmer mej för att gå dit imorgon för att äta min frukost där, på bakgården.
   Strosar runt och köper en ny karta, där alla små gränder finns med.
   Mitt kära resesällskap har inte riktigt blivit klara när jag kommer hem på förmiddagen.
  Sent om sider tar vi metron till katakomberna. Först äter vi en improviserad brunch. Jag tar en baguette med ost och tomat.
  Väntan blir ganska lång, innan vi blir insläppta att gå ner i det 1,8 km långa underjordiska gångsystem.
  Vet inte riktigt vad jag tycker om alla dödskallar och ben som ligger travade som ved. Det är - var människor som skrattat, levt och  älskat. Vill de ligga här till allmän beskådan? Måste läsa in mej på katakombernas hela historia. Om människorna. Om andra värdskriget. Spännande.
  Inte fota med blixt, inte röra. När jag blir fotad (utan blixt) lutar jag mej bakåt, mot skeletten... Ja, ibland så lever man nära döden. Nu kände jag det så påtagligt. Jag inte bara snuddade vid döden, jag lutade mej emot den, och ja, det kändes väl ganska ok. Jag tror nämligen inte att de döda varken är bittra, långsinta eller onda. På andra sidan blir vi bara snälla!!

  Sedan tog vi en metro vidare till Charles de Gaule Etoile och triumfbågen. Min rygg sa genast; "Eftersom hissen är trasig, så skona mej, gå inte alla trapporna upp." Så då gjorde jag inte det.

  Fortsatte Champs-Elysées ner i solskenet. Satte mej på en bänk och tittade på alla människor. Jag trivs med tanken på mej själv med en bok på avenyn. Tycker att jag hör hemma här.
  Gick en sväng ner till Pont Alma, sedan vidare. Tittade på alla vykorten, väskorna och allt annat Paris inspirerat.
  På Place de Madeleine tänkte jag köpa äkta fransk senap, men de tog inte Visa-kort. Så det blev inget.

  Gick in i Mari-Madeleinekyrkan. Betalade en euro och köpte ett ljus, tände det och satt där i stillheten. För 24 år sedan fanns Du i mitt liv. Stora förundrande ögon som lät Din blick fastna  i min. Som sedan den dagen väglett mej. Ville säga grattis, men det fanns ingen att säga det till.
   Det lyste så vackert av alla ljus och kanske var det Maria som i ljusblå klänning vakade över ljusen. Ja, jag vet inte. Kände samhörighet med henne, hon miste sin son hon också.

  I min stilla ensamna stund, så visste jag att Du tyckte att det var fint med ljuset, men samtidigt lite tramsigt. Du ville heldre att jag skulle skänka pengarna till någon som behövde dem för att överleva. Där skulle de göra mer nytta. Så tyckte Du.
   Pengarna skramlade när jag lade ner dem i kvinnans mugg. Hon tackade, merci, merci, och ändå fler merci. Lite konstigt kändes det. Det var ju egentligen inte jag som gav, jag förmedlade dem ju bara.
   Tänk om hon vetat varför jag gav dem. Att någon som föddes för precis 24 år sedan, var orsaken till att hon idag kanske kunde köpa sej ett mål mat.

   Massor av små mysiga affärer kantade vägen bortöver. En godisaffär med smågodis för 33 kronor hektot, ja inte kilot, lurade mej att handla för att få en orginell ny godispåse.
  Butiker runt Louvren fick påhälsningar av mej. Så mycket spännande böcker om Paris, katakomberna och metron. Skulle lätt kunnat fylla en hyllmeter i bokhyllan hemma.
   Solen var fortfarande varm och jag slog mej ner på träbron och tittade på alla båtarna och på människorna som pick-nickade där på bron över Seine. Jag tittade på alla hänglås som förälskade människor låst fast där.
   Mina ungdommar kom och satt sej hos mej en stund i solen och vi delade varandras upplevelser av dagen, innan vi gick mot St Michel, där vi åt. Jag tog en god fisksoppa med ost och en öl.
  Metron tog oss hem och det blev en  promenad till en nattöppen Monop, där jag köpte frukt och dricka till morgondagens frukost.  

   Jag är så glad för mina reseminnen, att jag gjort mina dagboksblad. Och jag vet att nästa gång jag reser till Paris ska jag ta med ett hänglås som jag ska låsa fast där, bland alla andra tusentals som hänger där. För i Paris är jag förälskad.