Musikkärlek

   Musik är som en vitamininjektion. En glädjekälla. En vulkan av styrka. Bara av att fyllas av takten, rytmen, orden och faktiskt tystnaden emellanåt ger sådan kraft, sådan livslust. Det behöver inte vara den största idolen eller världsstjärnan, nej ibland kliver någon aldeles okänd in och berör. Ibland är det bara en mening i hela texten som ekar till inom mej och öppnar en minnesbank av känslor.

   Det är en konst att låta varje människa ha sin musiksmak, utan att lägga in sin egen värdering. Det som vibrerar i mej är kanske inte detsamma för någon annan. Och precis tvärtom.
   Kanske borde man träna på att lyssna på artister och musik som man i vanliga fall rynkar på näsan åt. Livet skulle bli så mycket rikare om man vågade upptäcka nya tonarter inom sej själv. Och att låta någon berätta varför de gillar just den låten eller artisten. Att låta någon öppna en ny musikdörr, vilken höjdare.

  Ikväll har lilla Nanne Grönwall fyllt mej med sin stora röst. Inte bara sina egna låtar, hon hade också letat bland 70-tals musiken, vilka som betytt mest för henne. Och riktigt rockat loss till dem.
  Jag letade i mitt minne och funderade på vilka låtar som format mej till den jag är idag. Vilka strängar som spänts och vibrerat i takt med mitt liv.
   Den första som trängde sej fram var "Is this the way to Amarillo." Kan det ha varir -72?  Min första aldeles egna singel. Som jag spelade den. Så jag älskade den. Sådan glädje jag fylldes med. Och allt det där kan jag känna precis nu också. Rytmen sitter i min ryggmärg och lyckan finns i mitt bröst ännu.

Idag lyssnade jag på en intervju med Dan Hylander, min stora idol en gång i tiden. Och efter intervjun så  hade han växt till en ännu större idol. Nej, han avböjde att berätta om sina låtar. Han ville att det, som de som lyssnade på hans musik tolkade och gjorde till sitt eget, skulle få bli så. Han ville inte förstöra deras upplevelse genom att säga att den här låten skrev jag när jag... Nej, musik betydde så olika för alla och så skulle det förbli.
   Tack Dan och nu ska jag leta upp en av mina största, största musikkärlekar, "Svart kaffe." Jag tror att den slår i takt med min puls. Den golvade mej, som en stor våg svepte den omkull mej, då en gång förlänge sen. Den har alltid funnits i mitt blod sen första gången jag hörde den med Dan.