Om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in.

Foto;Jag själv.

    Att sitta på en sjö och fiska är en hälsokur.
   Solen värmde och snön krispade under kängorna. Ibland var en röding eller öring nyfiken på det gröna som blinkade nere hos dem, provsmakade och häpp så satt de fast på kroken.

   Mitt te smakade citron idag. Och den färdigskalade apelsinen var söt och god.
   Mina tankar vandrade runt i nutid och dåtid. Där fanns glädje och sorg. Minnen och framtid.

   Givetvis snurrade Kenya ett varv i min hjärna. Jag tänkte på massajerna och deras kultur. De stolta människorna, savannens vandrare. En etniskminioritetsgrupp.
   Vi kan tycka en massa, om människor i andra länder. Ta ställning och se det exotiska och fantasieggande med andra kulturer.

   Tidigt på morgonen så stötte vi ihop med ett helt gäng renar. Och ja, vi i Sverige har ju också en (faktiskt två) minioritetsgrupp(er.)
  Samerna, som lever enligt sina traditioner, som en del "svenskar" kan ha svårt att förlika sej med.
 Precis som massajerna så vill de skydda sin husdjur mot rovdjur. Inte mot lejon och hyenor, men väl mot björn, järv och varg.
  Precis där som här blir det konflikter. Oliktänkande som har svårt att mötas.

   Så långt bort och så nära. Så lika och så olika. I underläge.

  Jag tittade upp mot solen. Samma sol som nyss tittat på mej vid ekvatorn, värmde mej nu vid fjällsjön.

  Och jag förstod vittsen med "Eart Hour," den släckta timmen som vandrar runt våran jord. Våran gemensamma jord. Vårat gemensamma hem.
   Det spelar ingen roll om vi är från Uganda eller Österrike. Om vi är jämtlänning eller kurd. Same eller massaj. Vi bor här, med ett gemensamt ansvar. Både över jorden och varandra.

    Och om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in. Så vi borde nog tänka till och lämna detta hem beboligt för dem som kommer efter oss...

   Så därför, som en symbolisk handling släckte vi ner här hemma och rensade fisken till skenet av tre värmeljus.