Att luta sej mot Eiffeltornet.

   Nej, jag tycker inte så värst mycket om tatueringar. Vill inte reagera negativt, vill tycka att det är vars och ens ensak att pryda sin kropp. Att bokstavligen nåla fast sina minnen i huden.

   Jag tycket om ren hud. Vit eller svart. Gul eller röd. Orörd bara.

   En gång för många år sedan satt jag hos gamla E. Ibland när vi båda råkade på att befinna oss samtidigt på samma dag och år, när våra verkligheter sammanföll och allt var pratbart, då berättade hon gärna om sina minnen från sitt sjömansliv (sjökvinns.)  Om haven och ekvatorn.
   Hon visade sina tatueringar. Och de mansnamn som med stora och i mina ögon inte estetiskt vackra bokstäver prydde hennes underarm.
   Skrattande sa hon "så länge sen, så länge sen... han var från Peru" och det glittrad okynnigt i hennes gråa ögon.
   På sitt sätt var det väldigt bra. Vi hade något att prata om. Hans namn väckte minnen. Och praktiska jag tänkte stilla "så bra att det är positiva minnen, annars hade inte tatueringen varit så bra att ha."

  Det jag tycker är synd, är att det blivit så inne. Inte så tänkbart, om jag verkligen vill ha en prydnad på min kropp? Eller om jag bara vill vara som Beckham eller Ljungberg.
   Om fem år, om tio år står jag för den här symbolen då? Passar den här texten in i mitt liv?

   Jag menar inte alls att jag är emot naturfolkens traditioner att pryda oss. Nej, bara vi tänker efter innan. Och verkligen själv vill och vill i resten av  våra liv.


   Ja, jag är tatuerad. Något jag valt med hjärtat. Som ibland kräver sin historia för att bli förstådd. Något som är jag, som jag med stolthet bär.

  Och nyss kom jag på hur min nästa bild på min kropp ska bli.
   Det börjar pirra av förväntning inom mej. Måste hitta en bild. Tänka ut. Vart? Hur? Text?
Idén fick jag av min sambo. Ryggen. Ja, givetvis ryggen, där ska den sitta...

   ... måste bara kolla upp med ryggläkaren. Om jag måste opereras, vart på min rygg ska man skära då?
   Inte så kul med en vacker tatuering på Eiffeltornet, där ett av tornets magnifika ben är förstört av ett ärr.

   Det skulle passa mej så  bra att alltid luta mej stadigt mot en byggnad som representerar staden som jag älskar. Verkligen älskar.
   Och i min tanke skulle min rygg få stöd. Symbolisk styrka. Få min rygg att orka.
   Och kanske det bästa, fortfarande är min hud, den jag ser, just precis hud. Bara ren och skär hud.