Tänker på mormor varje dag

   Nästan varje dag tänker jag en stund på min mormor. Bara en snabb känsla av värme och tacksamhet brukar strömma igenom mej. Ibland stannar känslan kvar och jag vila i den en längre stund.
   Jag är så glad att jag fick ta del av hennes vardagsliv. Och jag är så glad att det inte blev min vardag. Att jag fick andra möjligheter och andra val.
   Jag tror att hennes liv var som de flesta kvinnors liv, för de som var födda i början på 1900-talet i en barnrik familj på landet. Lite grundskola. Hjälpa till hemma. "Få plats" som piga. Gifta sej och få egen familj...
   Mormors liv blev inte lätt. Och ändå fann hon så mycket att vara nöjd över.  Kanske satt hon precis som jag och jämförd med sin mormor och kände tacksamhet för allt hon hade som inte var mormodern förrunnat.

   En gång när mormor var gammal tog hon min hand i sin, tittade på den strök handens ovansida och tittade på mej och sa "Vilken fin liten hand som aldrig har behövat gjort någonting."
   Så är det, mina händer är så oförstörda av aldrig behövt krattat ihop och hjässat hö varje sommar. Aldrig behövt plockat tonvis med potatis direkt ur fårorna. Inte mjölkat. Inte mockat. Inte burit in hink på hink med vatten till tvätt, disk och matlagning...
 Jag har aldrig måsta gjort allt det där tunga slitet, jag har bara smakat på det som lite kurriosa. När jag var hos mormor.
    Men min mormor satt aldrig och beklagade sej, hos henne fanns skrattet och glädjen. Hon som var familjens ryggrad. Barnens trygghet. Hon hade fått livet och då skulle det levas efter bästa förutsättning.

   Jag tänker på henne varje, varje gång jag trycker igång diskmaskinen och tvättmaskinen. Hur olika våra vardagssysslor är. Jag har inte burit in vattnet eller värmt upp det, bara tryckt på en knapp och sen är jag fri att göra annat medan jag diskar och tvättar. Och en sak är aldeles säker, jag gnäller aldrig över att tvätta eller plocka ur en diskmaskin. Jag känner mormors varma blick över axeln över hur lättsamt mitt liv är jämfört med hennes och hur glad hon är för min skull. Kanske skulle hon sagt otungt.
   Och jag funderar ofta vad hon skulle gjort av tiden hon helt plötsligt fått tillskänks. Tror inte att hon satt sej och bloggat i alla fall. Men vem vet? Hon var full av överraskningar min kära mormor.