Redan när hon såg huset första gången, såg hon att det hade en själ.
Trots att färgen var matt och solblekt. Och fönsterkarmarna skavde lite skevt mot husfasaden, såg hon det vackra. Såg att varje spik måste ha slagits i med kärlek. Längtansfulla händer hade burit och kapat brädorna.
Tidens gång hade låtit det som förr varit så viktigt falla i glömska. Köket var vänt så att utsikten mot sjön, bildade en tavla med fönsterkarmen som ram. Skafferiet, det stora som var som ett mindre rum, var vänt mot norr för att hållas så svalt som möjligt. Vem tänkte så idag? undrade hon. Var det någon som ens tänkte tanken varför dåtidens husritning var utformade som de var?
Då när hon blev förälskad i det lilla torpet, hade hon inte en tanke på att hon en gång skulle bli dess ägarinna. Hon såg bara vilket vackert läge och jämförde det med oputsat silver. Förstod att med varsam hand skulle man kunna ta fram det genuina som låg och slumrade under årens förfall.
Och nu stod hon här, med nyckeln i sin hand. En grå, gammal utsirad nyckel med texten "Eskilstuna lås AB" ingraverat i den slitna metallen.
När hon andades in doften av de miljoner häggblommorna, kände hon att hon kommit hem. Hon såg genom försommar grönskan hur mjukt huset vilade i sluttningen ner mot sjön. Hon såg bara det vackra.
Än hade hon inte mött husets mörka historia...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar