1919 kom elströmen till den lilla by som min pappa kommer ifrån. Jag vet, för jag har kvittot på vad det kostade. Kablar, vred och montering. Vattenkraft från bäcken. Och jag skulle velat vara med, första gången de tryckte på strömbrytaren. Velat veta om de lite tvekande godkände nymodigheterna. Eller om de skålade och sjöng in ljuset och värmen i sitt hem.
Det jag nu kommer att skriva gör att jag anses lite konstig. Jag vet! Jag blir glad när min, eller rättare sagt mina två elräkningar kommer. När jag ser summan längst ner på räkningen brukar jag summera tyst för mej själv allt jag fått för pengarna.
Kan det vara så att mina förfäders liv ligger så djupt inom mej. Att jag omedvetet kan känna deras så helt annorlunda liv som en skugga bredvid mitt.
Jag har skrivit om min jämförelse med mormors liv och mitt. Och lika starkt finns min farfars liv tätt intill mej.
Jag hade velat kliva åratal tillbaka och pratat med den farfar jag aldrig hann träffa. Vi skulle sitta vid hans köksbord, med nykokt kaffe och vetebröd. Och några "småkrus."
Jag hade velat säga, mycket snällt och ödmjukt att jag skulle kunna betala för att han skulle slippa allt tungt arbete som slet ut hans kropp i förtid. Men det hade varit så viktigt hur jag sa det. Vilka ord jag använde och vilket tonfall. Jag vill inte att han skulle ta illa upp och tro att jag tyckte att hans liv var fel.
Jag hade velat förskona hans kropp från tunga lyft, värkande händer och ryggskott. Bara det.
Hade han trott på mej om jag sagt att jag kunde betala en summa varje månad, så slapp han hugga timmret. Kapa, klyva och trava veden, som sedan skulle ge värme. Ja, det skulle ge dem så mycket bekvämlighet, på många sätt.
Skulle han trott på mej när jag berättade om allt i mitt liv, hundra år framåt som jag så lätt kunde köpa. Hur jag duschar i varmt vatten, innan jag vrider på spisen och kokar min gröt. Tar fram bär ur frysen och mjölk ur kylen. Rostar en macka i brödrosten. Blåser håret strax innan jag släcker lamporna och datan, för att sen dra ur motorvärmarsladden...
Min farfar skulle ha skakat på huvudet och sagt; "Utan hästen stannar Sverige." Han skulle ha blickat framåt och funderat över det där jag pratade om. "Kärnkraft var det så bra?" Han skulle ha frågat om inte håret kunde självtorka och om inte brödet kunde värmas uppe på vedspisen. Och han skulle ha haft så rätt i mycket.
Jag skulle ha velat svara att vi kunde mötas halvvägs. Jag kunde slopa massa onödigt slöseri som jag ägnar mej åt. Som kostar på våra naturresurser. Men han skulle också kunna fått det så mycket bekvämare och lättsammare.
1919 tryckte han i alla fall på strömbrytaren hemma i byn och plötsligt slapp han lasta fotogen på hästkärran, när han for och handlade.
Men vi möttes aldrig farfar och jag. Och ändå känner jag hans slit i min kropp varje gång elräkningarna kommer. Och jag vet inte riktigt vems glädje jag känner, när jag eller är det han, inser att det är inte dyrt. Man får så får så mycket för 1 478 kroner i månaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar