Att visa ett fotografi och berätta om det i högst tre minuter, är spännande. Både att göra, men även att vara den som lyssnar på andras foton. För det är det man gör. Lyssnar.
Mitt foto som jag visade, är mycket jag. Dels är det en inzoomad detalj från ett orginal fotot. Så är det, jag ser ofta en detalj i helheten. Ofta ser jag det vackra, annorlunda. Jag väljer att se det så.
Men vad eller rättare sagt vem är det då på fotot? Vem är Kamande Gatura?
Solen lyser och det är +24 grader. En lätt historisk vind snuddar min kind, för att sedan stilla sej och allt blir stillastående varmt igen.
Runt om mej prunkar det av blommor och stora frukt träd. Våran guide berättar med inlevelse om gården, om kaffeplantaget, om jakthistorier, om kärleken i Östafrika, till landet och två män.
Jag tittar in i det som kallades kök, där all mat lagades på farmen i början på 1900-talet och mitt hjärta fylls av ömhet. Här var hans domäner, här levde han sitt liv Kamande. Karin Blixtens kock.
Och det är det som är så mycket jag.
Karens liv var spännande på många sätt. Men han då Kamande, som levde sitt liv som hennes kock, som fanns i hennes liv, långt efter sedan hon lämnat Kenya och rest hem till Danmark.
Borde inte det var lika intressant, hans liv. Vad han tänkte och kände? Hur han levde?
Det är det som är jag och som mina tre minuter handlade om.
Sådan är jag, jag ser ofta det andra inte ser. Och tycker inte att det är de mest kända människorna som är intressantaste. Däremot mot tycker jag om den "lilla" människans historia.
Tack Kamande att du skrev och illustrerade en bok i ett kollegieblock om dej och ditt liv. En mycket intressantare bok än alla Karens böcker tillsammans.
Och så underbart att jag har den.
(Fotot föreställer en bild på honom, som finns uppsatt vid Karens museum i Nairobi, bredvid den bänk där Karen ofta satt och tittade mot Ngong Hills. Och där Kamade också satt...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar