Min egen pilgrimsvandring. Del 11.

   Jag ska fortsätta min promenad.

   Jag ska snart resa mej från denna underbara plats, där jag stannade i slutet på januari.
   Ja, nu är det ju inte riktigt så att jag suttit stilla i över en månad. Men mina gåbandspromenader med uppdaterade kilometrar har av förklarliga anledningar fått vila.

   Jag var in i en sportaffär i Nairobi och där fanns massor av gå/löpbandsmaskiner. Och där stod jag en stund och bara log. Snart, tänkte jag är jag på väg till Umeå igen.

   Men en pilgrimsvandring är inte bara att gå. Den innebär reflektion också. Och möten med andra människor. Så det är nog det sist nämnda jag ägnar mej åt. För jag kan inte gå på bandet just nu.

   För en månad sedan fastnade jag men min tå i ett av banden på min ryggsäck. Knak. Aj vad det gjorde ont.
   Så i en månad har jag haltat omkring. Struntat i att det gjort ont. Gått på dammiga vägar. Bestigit ett litet berg i regnskogen tidigt en morgon. Upp och ner i trapporna på ett fd kloster. Vandrat runt i teodlingar. Dansat med barnen i Wayowayo (fritidsgården i en kåkstad) och dansat på ett bröllop. Också har jag har gått och gått och...

   Så nu, här hemma i Sverige måste min fot få vila. Den tycker om att vara i högläge. Att bara vara still.
   Så därför har jag inte lämnat mitt rofyllda läger, en liten bit ifrån Gålsjöbruk.

   Jag sitter där och tänker. Sorterar mina tankar och foton från min (våran) så otroligt häftiga resa.

   Jag sitter nog där och äter en tallrik tärnad frukt med lite youghurt och honungsglaserade jordnötter.

   Och känner att livet är så helt underbart och snart är jag om inte på banan igen, så på bandet igen.