När Sorgen flyttade in.

   Jag hade inget att säga till om när Sorgen flyttade in. Han kom med en ryggsäck över axeln. "Man ska int ha någe tung packning här i live," sa han.
   Jag sa inte välkommen. Jag ville inte ha honom som inneboende. Hade varken tid eller plast. Och framför allt inte lust. Men han gav mej inte något alternativ. Han bara bredde ut sej.
  
  Jag hade min ordning på allt. Hade mina vanor och ville ha det på mitt sätt. Tänk dej själv att någon slänger ner sin packning hos dej och börjar rota runt i dina skåp. Flyttar sängen ut ur sovrummet. Hakar ner toadörren och låter din nakenhet beskådas. Vänder dygnet och vrider klockan, så du till slut inte vet om det är natt och om det är månen som lyser upp. Eller är det dag och det är en sol som skymtar bakom molntäcket?

  Men han höll vad han lovade. Precis allt. Han sa att det skulle bli kaos. Att min trygghet skulle ruskas om och grunden skulle rämna. Murarna i mina rum skulle spricka och tapeterna skulle visa dess innandömme. Rutorna i fönstren skulle skaka som efter den värsta storm. Han sa också att många av mina vänner skulle låtsas som om jag aldrig funnits i deras liv. Allt han sa gjorde så ont. Jag ville inte ha honom hos mej. Jag ville inte lyssna. "FLYTTA UT," ville jag skrika. Men inte ett ljud lyckades jag få fram. Jag bara fanns där, och med tårsvedda ögon var jag mot min vilja hyresvärdinna till Sorgen.

  Han sa andra saker till mej. Och jag är glad att jag lyssnade. Att jag orkade lyssna. Han lovade att städa upp. När han gick skulle det vara ny tapetserat. Fönstren skulle vara putsade, golven nytorkade och allt skulle vara iordningställt.  Av hans bohemiska leverne hos mej skulle inga yttre spår finnas kvar.
   Men han sa också saker till mej som jag inte förstod. Som inte orkade tränga in i min så trötta hjärna just då.

   Jag påstår inte att jag tyckte om att ha min påtvingade hyresgäst hos mej. Men onekligen gav han mej något värdefullt. Sorgen lämnade kvar en ny känsla. En styrka som jag inte visste om, fanns hos mej. Tilliten till mej själv, för han sa också att jag skulle klara det.
  Jag vet att mitt liv består och kommer att bestå av både skratt och gråt. Att jag behöver alla känslor för att bli hel.
   Och det konstiga var, att när Sorgen började att packa och skulle flyttade så erbjöd jag aldeles frivilligt honom ett litet rum hos mej. Jag sa faktiskt att det var okey att bo hos mej ibland, när vi behövde varann.
   Lite nonchalant nickade han, slängde sin trunk över axeln och sa "Bruk va så att jag int är så välkommen när jag kom, men eft e tag inse ma att jag har lämne någe visst eft me"